Knappt hade Grankulla grundats i mars 1906 förrän en mycket speciell näringsgren dök upp, nämligen pensionatsrörelsen. I gamla lokaltidningar finns annonser från tidigt 10-tal fram till 50-talet. Många av annonserna väcker i dag en längtan efter tysta rum och helinackordering.
Förutsättningarna för en pensionatsrörelse var stora i förra seklets början. Grankulla kunde bjuda på skön natur, butiker, bank, kommunalläkare, frisersalonger och framför allt goda förbindelser med tåg till Helsingfors. Rörelsen riktade sig främst till personer ur god medelklass som ville vila upp sig under några dagar, kanske en vecka eller mer. Många kom speciellt gärna under vintern för att skida, många kom för att tex skriva på en bok eller avhandling. Många kom från Helsingfors för att fira sommar. Här fanns stora skogar med svamp och bär, här fanns ett träsk, Gallträsk att simma i.
Pensionaten fanns i olika villor. Enligt gamla annonser sköttes de tydligen enbart av kvinnor. Många var ensamstående och pensionaten blev ett sätt att förtjäna. Tyvärr kan inte alla lokaliseras till dagens gatuadresser men annonserna berättar en del. Här några exempel från 20-talet: ” Pension Renommée, telefon 68 Larssons villa (4 min fr stationen)” eller ”Grankulla Pensionat rekommenderar sina rum med helinackordering Telefon 92 Sofia Sjöstedt”. I dag skulle vi vara glada över en adress men sällan får vi veta mera. Inte ens telefonkatalogerna hade adresser. Då visste man tydligen var Larssons villa fanns.
Den första pensionatsägaren i Grankulla är sjuksköterskan Ida Nissen (1881-1963). Hon var danska och kom till Grankulla där hennes syster var bosatt. Hon köpte en stor tomt uppe på den långa höjden som går från Norra Mossavägens berg till dagens Kauniala. Hennes stora villa i två våningar invigdes i november 1907 som pensionat med 25 gästrum. Tomten innehöll också alla den tidens nödvändiga uthus. Nära grannar fanns inte. Den ståtliga villan var ritad av arkitekt Lars Sonck. Den revs 1979. Adressen är i dag Vita bandets väg 6 och tomten har fyllts med radhus. Ida Nissens trävilla skulle aldrig godkännas av brandmyndigheterna i dag, allra minst för en pensionatsverksamhet. Samma öde gäller troligen alla andra pensionat i Grankulla från den tiden.
Under Ida Nissens tid tog hon emot många ryska familjer ända fram till 1918. Sedan sjönk lönsamheten och hon sålde sitt Rekreationshem, ”Rekis”. I villan verkade sedan i många decennier den kristliga organisationen Vita bandet som tog hand om unga flickor från landsbygden och gav dem utbildning. Villan fick då namnet Emmaus-hemmet. Under krigen på 40-talet blev villan hem för gravida soldathustrur och karelska flyktingar. Organisationen har i dag sitt huvudkontor vid Elisabetsgatan i Helsingfors.
Ida Nissen var en tid Mannerheims husfru under hans tid som riksföreståndare och gav senare ut en mycket uppskattad kokbok, även översatt till finska. Hon var 1917 initiativtagare tillsammans med Sophie Mannerheim till ett annat vilohem i Grankulla (egentligen på Esbo-sidan vid Gamla Åbovägen 4), nämligen Röda stugan. Det var Sjuksköterskeförbundet som skötte verksamheten där och ännu på 50-talet kom helsingforsbor gärna dit för vila och skidfärder. Röda Stugan var dock sjuksköterskornas och barnmorskornas vilohem och de hade alltid företräde till ett gästrum att vila upp sig i. Barn fick inte plats där för huset skulle vara tyst och lugnt. Tomten är i dag bebyggd med radhus.
Nästan mitt emot Röda Stugan finns Villa Siesta uppe på Siestaberget med vid utsikt över Klappträsk och vår hälsocentrals sjukhus Ekkulla. Villan var under 1950-talet barnhotell. Den dåvarande ägaren gav helinackordering åt barn i behov av vila och rekreation. Verksamheten blev inte långvarig. Villan stängdes på grund av dålig hygien och allmän oordning. Dagens ägare har bott i villan i mer än 40 år.
Vid Magistervägen 6 finns en stor, gammal villa, Villa Björkas. Den byggdes 1908 av pappershandlaren Thomas Wulff som 1916 sålde den till Frans Stockmann. Han och hans hustru dog i spanska sjukan några år senare. Efter det användes villan några år på 20-talet av varuhusets personal som rekreationshem innan den såldes vidare till följande ägare. Sedan 1960 ägs Villa Björkas av Bibelinstitutet.
Grankulla elevhem kom under 50-talet på en speciell lösning. Eleverna som gick i Grankulla samskola for hem till sommaren och de båda elevhemmen vid Elevhemsvägen (på Granhultsskolans plats) stod tomma och olönsamma. Skolan annonserade om sommarhem för åldringar under 2 månader av sommaren tillsammans med Föreningen för åldringars skydd. Detta enligt en notis i Västra Nyland 30.3.1962 i Brages pressarkiv. Gärna ville man läsa och veta mera om den vistelsen. Sommartid var Grankulla då mycket tyst. Åldringarna blev inte störda, knappast ens av barnens glad skratt och skrik från ”plaskdammen”. Den grävdes fram i slutet av 40-talet strax söder om elevhemmen på andra sidan den stora bussvägen som förenade Grankulla med huvudstaden. I dag ligger simhallens gröna gräsmatta över ”plaskdammen” som fick sitt vatten från en av traktens många källor.
De stora privatvillorna hade ofta extra rum som kunde hyras ut åt ensamstående, tex lärare i samskolan som på den tiden klarade sig utan kök och badrum. Man åt i skolan och tvättade sig i handfat. Elever från andra orter utan svensk skola och som kanske inte fick plats i elevhemmen kunde också bo i privata villor med helinackordering.
Några mera kända pensionat har beskrivits i tidigare artiklar, Bad Grankulla (Kauniala i dag) i nr 3/2013, Frälsningsarméns vilohem (platsen för Petra i dag) i nr 6/2013 och Barnens rekreationshem i Villa Heikel i nr 5/2016. Alla pensionat drog nytta av barrskogsluften och det lantliga lugnet. Man ville fly de farliga lungsjukdomarna i den smutsiga huvudstaden, till och med en kort vistelse ansågs nyttig. Därför vistades tex den kända författarinnan Saima Harmaja (1913-1937) på Bad Grankulla under 30-talet och beskriver i sin dagbok hur våren kommer till Grankulla i fågelsång och porlande bäckar.
Clara Palmgren
PS Bästa läsare, om ni har uppgifter om våra pensionat eller annat som rör Grankullas historia så ta kontakt. De tidigaste historieberättarna finns inte längre men 30-talet och tider efter det blir också historia. Det lokalhistoriska arkivet i Villa Junghans är öppet den första tisdagen i månaden kl 15-18 men också enligt önskemål. Där samlas bilder och brev för oss och för nästa forskare.
clara.palmgren at kolumbus.fi