Ärade festpublik, bästa Grankullabor.

När jag i våras blev tillfrågad att hålla det här festtalet så tror jag att jag svarade med nånting som att ”Jag brukar inte vara den allra bästa festtalaren – oftast har alla roligt ända tills jag börjar prata.”.

Det här beror säkert på att jag ägnar så mycket av min tid med att botanisera bland samhällets olycksbarn och det brukar vara lite svårt att lösgöra sig från de här ämnena när jag ska försöka samla ihop till sådana här festtal.

Nå, jag fick nu hur som helst svaret att jag har fria händer att tala om vad jag vill – och arrangörerna tyckte att jag att till exempel kunde reflektera kring ”det allmänna måendet bland unga”.

Så därför har jag nu tagit mig friheten att inleda med en hälsning från Hangö, Helsingfors och Borgå, därifrån jag alltså precis för nån timme sedan har återvänt.

Min fotografkollega Niklas Meltio och jag har nämligen den senaste tiden varit ute och rest eftersom vi jobbar med ett Spotlight-program som ska handla om marginaliserade unga. De här ungdomarna – eller i många fall barnen – är alltså just de unga som det talas så mycket om när politiker diskuterar pengar och marginalisering och hur man ska fördela skattepengarna.

Många av dem som vi har träffat under de här veckorna är de här som – för oss som lever i en trygg och stabil vardag – kanske framstår som ”de där andra”, de där ungdomarna som många av oss som sitter här i kväll antagligen inte har nån som helst eller högst en mycket vag kontaktyta till.

Men de finns.

De lever bland oss.

Och i de flesta fall försöker de skapa ett fungerande liv ur helt andra förutsättningar än de barn och unga som har stabila hemförhållanden, som föräldrar med kapacitet att stöda dem, som har föräldrar som har råd att se till att barnen hänger med, att de har hobbyn, prylar – allt det där som formellt sett nuförtiden är mätare på att man lever ett bra liv.

Och ibland lyckas de här andra ungdomarna. Ibland inte.

För alla har inte samma förutsättningar att starta från.

Man räknar till exempel i dag med att nästan 130 000 barn lever i fattiga familjer.

130 000 barn.

Det är nästan 13 gånger Grankullas hela invånarantal.

Eller så här: Ungefär var tionde barnfamilj i det här landet beräknas i dag vara fattig.

Som kommande från Helsingfors så vet jag – och det vet säkert ni också – att just den här problematiken inte är den som brukar förknippas med den här orten, där vi befinner oss i kväll.

Samtidigt vet jag – åtminstone baserat på mina egna erfarenheter – att just här verkar finnas en ganska stark medvetenhet om ”de andra” – må det sedan handla om fattiga barn eller om människor som har flytt till Finland från konfliktdrabbade och krigande länder.

För jag är säkert inte den enda journalisten som har varit inbjuden till gymnasiets mänskorättsdag för att prata om just de människor som far illa. Jag är nog inte heller den enda som har blivit uppringd av era kloka ungdomar – senast bland annat för att grubbla kring etik i journalistyrket, över hur man ska närma sig dem som far illa och över vad man behöver tänka på när man rapporterar om dem.

Och åtminstone på basis av mina egna kontakter med era ungdomar så har jag dragit slutsatsen om att här finns ett starkt socialt samvete, där ni trots alla nidbilder om de rikas stad, verkar ha insikter om att alla andra i det här landet inte lever i trygghet och överflöd.

Må vara att de jag mestadels har träffat varit unga – men de har ju fått sina värderingar nånstans ifrån, och jag utgår ifrån att de kommer hemifrån.

Och därför har jag som sagt valt att tala om barn och unga. Om dem som lever lite andra slags liv än vi.

Under Nicke Meltios och mina resor de senaste veckorna så har vi träffat många, många såna unga som har försökt att starta sina liv ur väldigt annorlunda förhållanden och just dem som vi har träffat har det tyvärr inte lyckats så bra för.

Det har varit mycket om depressioner, psykiska problem, utsiktslöshet, arbetslöshet, marginalisering … Om att sakna en plats i samhället. Om att känna sig ganska eller ibland helt och hållet ensam.

Vi vet förstås att alla barn – och unga – möter svåra utmaningar i sin vardag.

Men för dem som till exempel är fattiga så vågar jag nog påstå att de här utmaningarna är många fler.

Det kan handla om vardagliga stunder när du som barn borde hantera situationer som du egentligen är alldeles för liten för att ens riktigt förstå.

Det är till exempel de här stunderna när du ska fylla fem år och du vet att hela dagisgruppen igen ska sjunga för dig och du egentligen vill ordna ett riktigt kalas för dem men mamma och pappa har igen sagt nej, det går inte, vi har inte råd.

Inte det här året heller.

Lika lite kan du ordna ett kalas som du kan delta i de kalas du blir bjuden till – om du ens blir bjuden – därför att om det finns 15 barn i gruppen så blir det många kalas och till ett kalas kan man inte komma tomhänt. Dessutom kostar det att köpa presenter och – som vi har fått läsa i tidningarna – tydligen mer och mer för varje år.

Har din familj knappt råd att få pengarna att räcka till maten varje månad – ja, då kan man inte sätta 20-30 euro på en presentbarbie eller en MonsterHigh-docka, som tydligen många barn förväntar sig att få av sina vänner när de fyller år.

De här stunderna, ja.

Det är de här leksaksdagarna på dagis eller i skolan när alla andra bär med sig nya spel, de nyaste LOL-dockorna, de största Legosatserna … De här obligatoriska dagarna när du kanske till slut börjar ”glömma” att hämta en leksak därför att du vet att det här är en uppvisning av ägodelar som du aldrig nånsin kommer att kunna mäta dig med.

Eller det är här dagarna i början av skolåret när de andra återvänder med nya kläder, avancerade penaler fyllda av pennor och suddgummin och berättar om sommarresor och andra semesterupplevelser – såna där upplevelser som du inte heller den här hösten har nånting att berätta om för under ditt sommarlov händer det aldrig någonting.

För inte så länge sen beskrev en mamma sina barns kommande sommarlov när Ilta-Sanomat efterlyste berättelser om sommarlovsplaner:

”Den förlöper på bakgården. Vi har inte råd att besöka nöjesparker, gå ut och äta, att resa. Sommarens höjdpunkt brukar vara då vi en gång köper rökt fisk hos en lokal företagare. Men det kräver att vi lyckas spara ihop 20 euro och den summan har vi fortfarande inte lyckats få ihop.”

 En annan mamma beskrev det så här:

“Hos rådgivningen blev det lite obekvämt när läkaren frågade om Puuhamaa, Muminvärlden, om Borgbacken och dottern inte hade en aning om vad läkaren talade om. Det var inte så konstigt att vår dotter bara satt alldeles tyst, utan att säga nånting alls.”

—-

Fast i Finland finns det egentligen ingen som på riktigt är fattig.

Vi lever ju i ett välfärdssamhälle, som tar hand om alla.

Just det här har tror jag att jag har fått höra varenda gång när jag skriver eller reflekterar kring de utsatta barnfamiljernas situation i dag.

Jag brukar svara att nej, absolut fattigdom – till exempel den slags totala utslagenhet som jag har sett i flyktingläger eller i de östeuropeiska romernas hemkvarter i Rumänien – det har vi inte.

Men nog har vi en relativ fattigdom och allt tyder på att klyftorna mellan dom som har det bra och dom som inte har det bra fortsätter att öka hela tiden.

Då leder det bland annat till att många familjer måste slita hela tiden och till att många barn socialt faller helt utanför den verklighet där så många barn har så mycket och där de också är medvetna om de kamrater som inte har nånting alls.

Man kan förstås fråga sig hur det känns för de barn som hamnar utanför?

För ungefär två år sedan intervjuade Helsingin Sanomat en ung kvinna, som kallades Riikka, om just de här känslorna.

Hon hade precis fyllt 18 och tillräckligt gammal för att kunna se tillbaka på sin barndom i en fattig familj. Och bland många saker som hon sa så var det särskilt en som fastnade i mitt huvud.

För det är förstås så, att när man har riktigt lite pengar så måste de pengar som finns användas bara till det allra mest nödvändiga.

Boende.

Elektricitet.

Mat.

Såna saker som att köpa nya kläder är sekundära – och alla som har barn vet dessutom att det finns vissa kläder som är nödvändiga och andra som inte är det.

Riikka fick aldrig nya kläder. Aldrig.

För hon hade en två år äldre storebror och i hennes familj var man tvungen att återanvända allt som gick att återanvända.

Så som kläder.

Men så kom faktiskt den dagen när Riikka skulle börja på trean och hennes mamma för en gångs skull hade köpt en alldeles ny skjorta åt henne.

I Helsingin Sanomat beskriver hon den: Den var lila och på den fanns en bild av en Volkswagen-bubbla. Och hon var så oerhört stolt när skolan började och hon fick gå dit iklädd sin nya skjorta.

Men den känslan varade inte särskilt länge.

En av hennes klasskamrater hade sett just den här skjortan i Tarjoustalos skyltfönster och Tarjoustalo ansågs vara en pinsam butik.

Så Riikka blev utskrattad och kallad för en fattig tiggare.

En fattig tiggare.

För att hon en gång hade fått en ny skjorta från en butik som en klasskamrat med mer pengar betecknade som pinsam.

Jag tror att vi alla kan föreställa oss hur det kändes för en liten flicka på tredje klass.

Riikkas utanförskap kändes förstås också på andra sätt.

Så där som när alla andra flickor hade fått djurpenaler till skolstarten och sen på rasterna så byggde de olika hem åt sina djurpenaler i pulpeterna.

Det här var en av de lekar som Riikka aldrig kunde vara med i.

För hon hade ingen djurpenal. De var för dyra.

—

Kära festpublik.

I dag är det Svenska dagen.

Och också bland oss som pratar svenska i det här landet är fattigdom och utanförskap verklighet.

Som jag sa så har Nicke Meltio och jag precis bara kort före jag kom hit varit ute och träffat unga på olika håll i Svenskfinland.

Vi har träffat många som av olika orsaker har hamnat utanför samhället.

En del av dem kommer från så att säga stabila och ekonomiskt välbärgade familjer.

En del kommer från väldigt trasiga hem.

Nästan alla har varit svenskspråkiga.

Och alla skulle de nog vilja göra rätt för sig nån dag om de börjar må bättre än vad de gör just nu.

Om lite mer än en månad är det julafton. Och för alla barn är julen inte den fina helg när man får äta gott, öppna en massa paket och ha det mysigt med familjen.

Tvärtom.

I just den här saken finns det ändå nånting man kan göra.

Det finns en massa olika organisationer som inför julen bruka ordna insamlingar för dem som har det sämre – en del av dem är säkert verksamma också här i Grankulla.

Får jag önska mig nånting av er som är här ikväll – innan ni alldeles snart ska få fortsätta med de roligare delarna av programmet – så är det att den som förmår kommer ihåg alla de här andra barnen om ni stöter på en insamling i er julbrådska.

Jag har under ganska många år som journalist sett hur det ser ut hos dem som är fattiga och utanför. Och jag kan lova att också det enklaste mjukisdjuret eller en enkel ny skjorta i ett eget julpaket kan vara det mest värdefulla för den lilla flicka som ingenting har.

Jag tror att vi alla – om vi tar oss en liten stund att tänka efter – kan tänka oss in i de här barnens och ungas situation. Men just nu behöver ni inte göra det utan nu ska ni få fortsätta fokusera på att ha det roligt.

Jag hoppas alltså att ni har en riktigt fin fortsättning på den här Svenska dagen-festen och att ni njuter av kvällens återstående program som med all säkerhet kommer att vara lite muntrare efter det här.

Tack.