– Här var en sandplan när vi började 1992. Jag minns inte riktigt hur vi fick ihop det första gänget men det växte snabbt, säger verksamhetens primus motor Juha Vähäsarja.
– Vi hade inte någon fast tur, men vi var här varje söndag. Senare anslöt sig kompisars kompisar och en del hoppade bara in från gatan, andra hade hört att här var ett sådant här gäng man kunde spela med. Vi har ganska många som spelat tidigare och haft en lång paus, men velat börja igen. Jag räknade att det varit hundratals gubbar här genom åren. Nu är vi en 50–60 spelare på listan.
Fotislirandet, som började med ett kompisgäng, har bara vuxit genom åren. Spelarna är både svensk- och finskspråkiga och huvudsakligen från Grankulla och Esbo, men en del kommer ända från Helsingfors.
– När vi började med fotisen funderade vi på vilket namn gänget skulle ha.
Vähäsarja, som är präst vid Bibelinstitutet, berättar att idrottsklubben Kauniaisten Seurakunnan Urheiluseura KaSKu grundades för församlingens volleybollag. Klubben var inaktiv i många år efter att volleybollen upphörde efter några år.
– KaSKu var ett så bra namn att vi började använda det igen. (Kasku betyder skämt).
Spelarna har väldigt varierande bakgrund men den gemensamma hobbyn har varit en länk på lika villkor mellan deltagarna.
– Vi har donare, taxichaffisar och dirikor, läkare och piloter, studerande, unga vuxna, före detta aktiva spelare och också kommande spelare. Stämningen liknar den mellan män i bastun – titlarna läggs åt sidan och vi bara är tillsammans på planen.
Vähäsarja tror att orsaken till att verksamheten varit så långlivad är spelfilosofin, som innebär att var och en kan vara sig själv utan press. På planen respekterar man varandra.
– Istället för konkurrens gör vi något tillsammans inom en bra gren. Vi spelar ordentligt, alla enligt sin form och kunskap, men vi stressar inte. Verksamheten är terapeutisk, rolig och uppmuntrar unga spelare.
”Vi går hem med ett leende på läpparna”
Antti Ahola har varit med i 13 år och håller med Vähäsarja. Hans egen juniortränare lockade med honom efter att han slutat med aktivt spelande. Sedan dess har den nu snart 30-årige Ahola styrt kosan till det bekanta stället en gång i veckan.
– Alla spelar för fullt men inte med blodsmak i munnen. Det är en kombination åtminstone jag gillar.
Söndagskvällarnas fotboll med god stämning har hjälpt Ahola att bevara kontakten till den kära grenen, han har fått kompisar och trygghet också.
– Om något annat bekymrat mig eller förändrats så vet jag att på söndag får jag spela fotboll, så no worries. Jag går alltid hem härifrån med ett leende på läpparna.
Lära och klara sig tillsammans
En gemensam hobby är ytterst viktigt för familjedynamiken och som en frisk gemenskap och sociala kontakter för män. Det har också genom åren varit ett otal far-son-par på planen. Olika utgångspunkter innebär också olika synsätt på vad som är kul med söndagsfotbollen. 15-årige Juho Vähäsarja, som kommit med sin pappa, tycker det bästa är kravlösheten.
– Jag gillar jättemycket att spela fotboll men jag tycker inte om ledd fotboll. För killar i min ålder finns inga hobbylag där man bara lirar utan prestationskrav. Här får man göra bort sig och lära sig av missarna.
– Det bästa är att få springa och röra på sig. För min del är det en bra prestation om jag återvänder oskadd hem, säger å sin sida Juhos pappa Tuomo Vähäsarja. Tuomo tycker man ser det roligaste lirandet då lagen formats utan en tanke på åldern. Han har också märkt att glädjeämnena förändras med åldern.
– Det är roligt att märka när man spelar med sina barn att de först förlorar i allt men sedan blir det jämnare och till slut kan man med stolthet inse att de är bättre än en själv på precis allt.
Övertryckshallen som uppfördes för några år sedan garanterar numera spel året runt. Juha Vähäsarja ler när han tänker på de gångna åren då man måste få spela trots utmanande förhållanden.
– När det bara var en sandplan plogades den inte alltid på vintern – plogningarna började på allvar först när det konstgräset kom. Så vi spelade ibland med snö upp till knäna. Det var förstås lite annorlunda men vi spelade ändå! En gång fungerade inte strålkastarna så vi körde bilarna upp i backen och hade långa ljusen på så vi kunde se att spela.
Ingen verksamhet överlever i tre årtionden utan en altruistisk primusmotor som är med av hela sitt hjärta. Juha Vähäsarja medger ändå att han har ett själviskt motiv att hålla igång verksamheten.
– Om det här inte fanns skulle jag sakna det mycket eftersom det här är så roligt. Man tänker inte på jobbet med det när man springer efter bollen. Jag har sagt tidigare att det här är lite som terapi. När arbetsveckan snart ska börja finns det inte något bättre än att arbeta fram lite svett.
Om Vähäsarjas förhoppningar uppfylls kommer söndagsturen i övertryckshallen att fortsätta ännu långt in i framtiden.
– Jag var kring 40 när jag kikade på en 63-åring och funderade att tänk om jag skulle kunna spela och springa här i den åldern. Nu är jag 63 och hoppas att jag kan vara med i ytterligare tio år.
Verksamheten har faktiskt hållit på i 30 år, varje söndag kl. 20.00–21.30, året runt. Jubileumsåret firas – genom att spela fotboll så klart.
ÖVERSÄTTNING: PATRICIA HEIKKILÄ