I samband med den sista matchen i herrarnas övre fortsättningsserie i handbollens FM-liga i Grankullagrottan överräcktes tavlor målade av Sami Paasonen till två 60-åriga handbollslegendarer.
Mikael Källman, som fyllde 60 i februari, känner alla handbollsentusiaster till men det är inte många som nödvändigtvis känner till hur jämnåriga Jari Henttonens arbetsinsats påverkat Grankulla IFK:s framgångar.
Handbollsförbundets före detta ordförande Jari Henttonens spelarkarriär var kanske inte så lysande, men hans insatser utanför planen har däremot varit mycket betydelsefulla.
Henttonen inledde handbollsspelandet i Grankulla IFK:s juniorer på 1970-talet.
– Min bästa merit var visst FM-silver med C-juniorerna. Jag spelade sammanlagt tio säsonger i herrarnas serier, fem av dem i FM-serien. Jag var någon slags avbytare och Grankulla hade inte då några medaljchanser. Den bästa placeringen var femma 1989. Det började blåsa nya vindar inom GrIFK:s handboll säsongen 1991/92.
Den nyutnämnda chefstränaren Patrik Roos uppmanade Henttonen att bli lagledare vid sidan av Michael Stenius och resten är, som man säger, historia:
– På nio år vann vi fyra silver och fyra brons och det sista året 1999 vann vi det finska mästerskapet! Man kan dra den raka slutsatsen att jag var mycket effektivare vid sidan av planen, säger Henttonen med ett skratt.
Tillsammans med Stenius ledde Henttonen GrIFK:s representationslag och båda satt också i klubbens styrelse. Arbetsfördelningen var fungerande och radarparet jobbade tätt ihop.
– Jag hade hand om det administrativa, medan Ickus hade hand om idékläckning, fixning och innovation. Han var också super på penninginsamling. Vi jobbade med stor iver och motivation. Jag var kanske lite närmare laget medan Ickus fixade många andra saker. Efter medaljraden på nio år som kulminerade i FM-guldet var det dags att stiga åt sidan. Allt hade skötts med hedern i behåll.
– Vi beslutade redan ett år tidigare att det här skulle bli mitt sista år. Vi märkte att det inte fanns något annat än ett proffsigt sätt att sköta saker. Vi tycker att vi kom så långt man kunde komma på amatörnivå. På den tiden kom det inte på fråga att klubbarna skulle ha proffs på någon nivå i några som helst uppgifter. Numera har handbollen blivit ett yrke för tiotals finländare utan att de är spelare.
– Då fanns det inte ens en sådan möjlighet. Å andra sidan var läget det att uppgifterna inom Finlands industri och familjen tog sin tid. Och som man säger då kändes det också som att jag redan hade sett allt, säger Henttonen.
Henttonen har fortsatt med att spela handboll som hobby på olika serienivåer och i oldboysserier. Nu när han fyllt 60 öppnas ännu en möjlighet att sträva efter en dröm han inte uppnått:
– Jag har i princip varit med om allt från FM-serien till division 3 och alla möjliga kvalserier mellan dem. Det finns säkert inte så många sådana spelare. Nu när jag ska upp i 60-åringarnas serie hoppas jag att vi skulle kunna spela en FM-turnering för 60-åringar. En av mina drömmar är att ännu få vinna ett FM-guld genom att spela!
ÖVERSÄTTNING: PATRICIA HEIKKILÄ