Valdeltagandet överstiger knappt 50 procent i hela EU vid senaste val men variationen är stor och Finland ligger under genomsnittet. I länder såsom i Belgien och Luxemburg råder röstplikt, vilket höjer deltagandet men i övrigt visar folk ett relativt lamt intresse för valet, men kan en ändring vara på gång och om så varför?
Tanken på en europeisk integration i någon form är gammal men fick fart efter den fruktansvärda ödeläggelse och det mänskliga lidandet som andra världskriget förorsakade. I stället för att kriga mot varandra föddes detta europeiska fredsprojekt 1951. Sedan dess har mycket hänt och en union har fötts genom ett statsbygge med lagstiftande församlingar, omfattande förvaltning, gemensam valuta, fri rörlighet och en klar gränsdragning mot icke medlemmar. Medlemsländerna har överfört beslutanderätt till unionen på frivillig basis, vilket har minskat den nationella suveräniteten och ökat den övernationella. Kort sagt, medlemsländerna har föredragit att komma samman än att stå ensamma.
För att väljarna ska känna sig motiverade att delta i val krävs en känsla för unionen, att det är angeläget med beslutsfattandet inte bara för oss i Finland utan för hela unionen. Detta är en vidareförädling av statsbygget som kalllas nationsbygge. Nationalism föregår alltid nationsbygget och här ligger problemets kärna. För många är nationalismen entydigt det finska, för andra är nationalismen mångtydig och endast för en liten del är den europeisk. Flerspråkighet är en tröskel för nationsbygget men inget definitivt hinder för en mångkulturell federation som exempelvis i Schweiz, Belgien eller Indien.
Ett yttre hot brukar stärka gemenskapen och Rysslands aggressiva imperialism bidrar till att stärka men även i viss mån undergräva gemenskapen. Motståndarna hävdar att EU inte är demokratisk när de i själva verket vill förhindra en sådan utveckling. Valet står inför ett vägval: vilka vill stärka och vilka vill försvaga unionen? I det senare fallet gynnas den yttre fienden och i det förra fallet framstår EU som en aktiv världsaktör med pondus. Det förra uppnås bäst med en federal lösning där de folkvalda församlingarna består av två kammare: det nuvarande där antalet ledamöter bestäms enligt medlemsstaten storlek och en övre kammare där varje medlemsstat oberoende av storlek har lika få invalda. På detta sätt hindras de stora köra över de små, medan en liten stat inte längre kan blockera den stora majoriteten, vilket nu är fallet när det gäller vissa viktiga beslut.
I ett Grani-sammanhang skulle det vara en fördel om välfärdsområdet hade två kammare enligt samma modell. Då skulle inte Esbo kunna köra över lilla Grankulla genom att i den övre kammaren är alla lika representerade oberoende av kommunens storlek. Majoritetsbeslut gäller i båda kamrarna. Nåväl, en del väljare kanske ändå gillar det nuvarande systemet med tanke på att folk i Centraleuropa uppfattar skogen vara en park och ska skyddas därefter. Motargumentet är att en federation kan vara lös och ge stora befogenheter åt medlemsstaternas regeringar.
I den värld vi lever i med stora och farliga auktoritära stater som med vapenmakt kräver underkastelse av sina grannländer gäller det att vara eniga och att försvara demokratin och mänskliga rättigheter. Vi behöver ett starkt EU och inte 27 separata aktörer som blir ett lätt byte för grannen i öster. Mycket står på spel när valet närmar sig och frågan ställs: hur vi vill ha det?
JAN SUNDBERG
EMERITUSPROFESSOR I ALLMÄN STATSLÄRA,
REDAKTIONSRÅDETS ORDFÖRANDE