Då bildkonstnären Werner von Hausens villa skulle byggas vid Norra Mossavägen 3 måste en väg dras till tomten. Den lades längs Träskmossens norra ganska vattensjuka kant men stabiliserades med stora mängder grenar och grankvistar från skogen som fälldes i sluttningen ovanför.
Vägen är fortfarande smal och håller inte tunga fordon, trots att mossen försiktigt torrdikats sedan de första decennierna. Länge stod von Hausens villa ensam vid vä- gen men under 1930-talet byggde familjen Engroos en villa på granntomten.
Villa Engroos delades upp i flere bostäder efter krigen på 1940-talet. Familjen sålde villan och köpte i stället Villa Hammarberg vid Magistervägen, där jorden var en annan och där trädgården prunkade. Den var anlagd av Paul Olsson och lär ha varit praktfull. Villa Hammarberg är riven och på platsen finns ett radhusbolag.
Villa Engroos vid Norra Mossavägen 5 köptes av Kaisa Kallios stiftelse. Den fick sin början 1948 då president Kyösti Kallios fru Kaisa Kallio fyllde 60 år och man genom en medborgarinsamling hade samlat 375 000 mark. Hon ville använda pengarna till ett vilohem för kvinnor i behov av ”vård och själsfrid”. Det första Kaisankoti-hemmet fungerade i Grankulla 1950-58. Då Backby gård i Esbo skulle säljas köpte stiftelsen gården. Den invigdes 1958 som ett nytt Kaisankoti och är det fortfarande.
Norra Mossavägen i början av 1980-talet med skylten Vilohem.
Nya ägare
Villa Engroos fick nya ägare. Frälsningsarmén köpte villan, reparerade och nyinredde den för litet samma ändamål som Kaisankoti hade haft.
Invigningen hölls 30.6.1959 med de första gästerna som i den gamla gästboken tackar varmt för vila och mat. Många tackar också för den vackra, omgivande naturen. Den sista anteckningen är från 18.6.1983. Gästboken och annat material kan studeras i Frälsningsarméns lilla museum vid Mikaelsgatan 20 i Helsingfors, de facto Årets museum förra året.
Villa Engroos revs 1983 och Frälsningsarmén byggde upp ett stort skolcentrum på tomten tillsammans med en bostadsdel högre upp i sluttningen. Centret döptes till Petra. Namnet syftar på den klippa, det berg centret är byggt på.
Nu följer en speciell tid i Grankullas historia, 1987– 2005. Frälsningsarmén ville utbilda ungdomar att tjäna i olika stater i öst. De kom frånRyssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Rumänien osv. Deras ledare och lärare var västlänningar och för att förstå undervisningen hade centret en egen tolk, ryskengelska, Yuri Gulyanicky. Han bodde med fru och två döttrar i bostadsdelen, liksom alla ungdomar och andra anställda. Det var en livlig och musikalisk grupp studerande som många minns som gäster på konserter i Vallmogård och som själva inbjöd till musik i Petra.
En färgklick
För grankullaborna var de en färgklick var de än rörde sig. De tyckte om Bollhallen i närheten, de fiskade i Gallträsk, ordnade grillfester och glada uppvisningar i etniska danser för varandra och gäster.
De uppskattade all service i trakten och glömmer inte besöket i stadshuset där de fick information om hur en kommun i Finland fungerar.
Då förhållandena förbättrades i Ryssland flyttades undervisningen dit efter en kort tid i ett mindre skolcentrum på annan ort i Finland. Enligt en intervju historieseriens team gjorde med Natalia Penttinen på Frälsningsarmén, Nylandsgatan 40, i mars minns ungdomarna tiden i Grankulla som ljus och lycklig; specielllt lycklig var den för Natalia, som gifte sig med den enda finska eleven under hennes tid här! Enligt Natalia är det i dag lätt att hålla kontakt över sociala medier med de forna studiekamraterna, och hon tycks veta vem som gift sig och hur många barn de har.
Då Frälsningsarmén lämnade Petra diskuterades fortsättningen en tid i Grankulla.
Vad göra med ett stort hus som Frälsningsarmén bjöd ut till försäljning och dessutom till ett mycket fördelaktigt pris?
Staden köpte
Inget kontor eller hotell var intresserat. Grankulla blev slutligen år 2005 ägare till skolcentret medan bostadsdelen såldes för privat bruk.
I början hördes många missnöjda röster kring kö- pet av Petra.
Det låg för avsides och det lämpade sig inte för det man planerade det till, nämligen Grankullas medborgarinstitut. Avståndet tycks ha ”krympt” eftersom institutet i dag har över 3 500 kursdeltagare! Det är fortfarande ett skolcentrum och bland plussidorna finns det stora auditoriet och den tidigare fest- och bönesalen. En del utrymmen har omvandlats till nya klassrum. Den tidigare matsalen, Solsalen, används av större undervisningsgrupper, men kan också hyras av utomstå- ende och det stora köket finns kvar.
Namnet har medborgarinstitutet behållit och Petra är ett begrepp i Grankulla, en plats för studier och säkert också för ”vila och själsfrid”.
Här ges just nu undervisning i tolv olika språk och ordnas 268 kurser. 58 timlärare och en fast anställd planeringsansvarig lärare bildar lärarkår. Det är minst lika livligt i Petra som under den tid vackra georgianska ynglingar sjöng i korridorer och den öppna aulan.
Grankulla medborgarinstituts, grundat 1973, vandring från några klassrum i kommunens skolor, via Villa Odenwall (1983–1991) och Villa Wulff (1991–2005) till det egna stora huset Petra sommaren 2005 är en berättelse om invånarengagemang och förståelse från förtroendevalda.
