År 1906 grundades Grankulla som ett aktiebolag som kom att stå som grund till det Grankulla vi känner idag.
Driftiga affärsmän med stora visioner stod för planerna och deras förverkligande. Om villorna, deras invånare, trädgårdar och familjeliv har skrivits mycket i flera olika böcker och släktbiografier. En byggnad som aldrig varit en privat villa men som kommit att betyda mycket för Grankullas utveckling är det som idag kallas Kauniala men som i början hette Bad Grankulla.
Krigsinvalider utanför Kauniala, 1985.
Aktiebolagets stora visionär och primus motor var Janne Thurman. Och Thurman ansåg att Grankulla absolut behövde en badinrättning, något som måste ses mot den bakgrund att det i början av nittonhundratalet hade blivit populärt att låta sig behandlas med diverse kurer, bad och inpackningar på olika håll i Europa. Man kan nämna Marienbad och Karlsbad på kontinenten höyrykaapeissa sekä sähköisissä valo- ja lämpökaapeissa, hiekkakylpyihin, suihkukylpyihin, kääre- ja radiumhoitoihin, hierontaan ja lääkintävoimisteluun. Lisäksi annettiin karaisukuureja ja dieettiohjeita. Axel Limnell ei ollut kylpylän lääkärinä pitkään, sillä hänen uransa siellä päättyi skandaaliin erään hoitajan kanssa. Limnelliä seurasi och Porla och Ramlösa källor i Sverige.
Alltså skred herrarna Thurman och läkaren Axel Limnell till verket. De vandrade omkring i Grankulla för att hitta den optimala platsen – och fann den vid Brådberget, idag mera känt som berget med slalombacken. Här fanns en härlig naturkälla och tallskog belägen på en höjd med utsikt – vad mera kunde man begära?
Igen samlades herrar med inflytande i landet för att teckna aktier i bolaget, vars uppgift skulle bli rekreationsinrättning jämte badanstalt. Arkitekt Lars Sonck ombads göra ritningar till Badets huvudbyggnad, som stod färdig år 1910. ‘
Till Badet kom man behändigt från Helsingfors med tåg till stationen som verkade från år 1908. Elektricitet fick man från Grankullas eget elektricitetsverk som grundats år 1909.
Badet var inte ett sanatorium och patienter med smittosamma sjukdomar var inte välkomna dit. Ändå nämns Badet ofta med ordet sanatorium i äldre artiklar.
Man satsade på helt annat; behandlingar i ångskåp, elektriska ljus- och värmeskåp, varma och kalla bad, sandbad, duschbad, svepoch radiumbehandlingar, massage och sjukgymnastik. Dessutom gavs härdningskurer och dietråd.
Axel Limnell blev inte en långvarig läkare på Badet eftersom en skandal med en sköterska satte stopp för hans karriär. Limnell efterträddes av Einar Runeberg som ledde verksamheten ända fram till ett tillfälligt stopp som berodde på de oroliga tiderna 1917. Läkarfamiljen Runeberg bodde i Läkarvillan (Villa Björnbo), som låg intill badet. Gränsen mellan arbete och fritid var därför diffus, där var en ständig kontakt åt båda hållen mellan Badet och läkarens hem. Familjen åt sina söndagsmiddagar i Badets restaurang och badgästerna frekventerade den runebergska villan, överöste barnen med presenter och tog sig friheten att låna böcker i familjens bibliotek och umgås med läkaren också under hans ”fritid”. Detta ledde till irritation hos frun i huset som lär ha suckat över detta Kollektiv à la russe.
Gästerna på Badet kom till övervägande del från Helsingfors och från St. Petersburg. Furstar, baroner och tjänstemän vid tsarens ämbetsverk var flitiga gäster, men tyvärr är ingen gästbok bevarad och många dokument som man vet att har skrivits från denna tid saknas. Man vet emellertid en del om vissa gäster som lämnat extra stort intryck. Den mest berömda av dessa är utan tvekan Rysslands blivande justitieminister Alexandr Kerenskij. Han besökte Badet påsken 1917. Kerenskij trivdes bra på Badet och anlitade läkaren Einar Runeberg som livlä- kare. Om han behövde vård men inte hann till Badet kunde han ”importera” Runeberg till Vinterpalatset i Petrograd.
Badets personal och gäster ca år 1910.
Under ett av sina besök 1917 höll Kerenskij ett tal i Grankulla samskolas festsal. Talet hölls på ryska och översattes till svenska av läraren i ryska.
Andra kända badgäster var baron Wladimir Freedericksz, hovminister från tsarens lyxiga hov. Freedericksz levde sina sista år i Grankulla och dog på Bad Grankulla. Han blev den första som begrovs på stadens nyöppnade begravningsplats år 1927.
En färgstark person vid namn Lydia Stahl var också en flitig gäst på Badet. Hon var gift med en rik tysk vinodlare på Krim. Han själv besökte Badet sällan men hon levde långa tider där. Hon chockerade andra gäster med att gå klädd i manskläder på dagen och till kvällen svepte hon in till middagen iklädd sidenkreationer och dyrbara smycken.
Hon blev god vän med Badets massörska och dessa två lämnade Grankulla tillsammans och slog sig ner i Paris.
Lydia Stahl var god vän med Otto-Ville Kuusinen och Hella Wuolijoki, hade vänstersympatier och bedrev spionverksamhet för den nya regimen i Sovjet. Hon blev avslöjad 1933 och avtjänade ett fängelsestraff i Paris.
Efter inbördeskriget var Badet stängt en tid och återöppnades hösten 1918. Verksamheten förändrades och gästerna kom i högre grad från närområdet då de ryska gästerna inte mera besökte Badet, som i ökad utsträckning erbjöd plats för fester, veckoslutsrekreation och sportverksamhet.
År 1933 öppnade Finlands första slalombacke på Brådbergets norra sluttning och detta gjorde att Badets gäster blev mycket mera inriktade på sport – slalom och terrängskidning. Badet leddes då av ekonomiskt utbildade personer. Cheferna byttes ofta och bland de namnkunnigaste kan nämnas Amos Anderson, Wilhelm Noschis och Hans Hagen. Barnmorskeinstitutet och flera utländska beskickningar flyttade sin verksamhet och personal till Badet då andra världskriget bröt eftersom det var lugnare i Grankulla än i Helsingfors.
År 1946 såldes Badet till Krigsinvalidernas brödraförbund som i början startade med 55 platser för unga sårade soldater. Sjukhuset döptes till Kauniala.
1953 utökades platserna med 20 för patienter med hjärnskador.
År 1965 fanns en radioreparationsverkstad på Kauniala. Man insåg att det var viktigt för de skadade unga männen att ha meningsfull sysselsättning och startade en viss yrkesutbildning för invaliderna, till exempel radiomekanik.
År 1970 byggdes den nya så kallade A-flygeln på västra sidan om det gamla Badet. Man fick nu plats för 220 krigsskadepatienter. Personalen bestod av 262 personer varav 12 var läkare. Krigsskadesjukhusets bibliotek är omfattande, eftersom patienter och anhöriga i decennier donerat en avsevärd mängd krigslitteratur, som har gjort att samlingen är stor. Böckerna sorteras in av en grupp frivilliga som sysslat med detta i många år. Biblioteket kan besökas torsdagar kl. 12–13.
År 2006 köpte Vanda stad Kauniala sjukhusfastighet av Krigsinvalidernas brö- draförbund, och tillsamman grundade de Kaunialan Sairaala Oy. Krigsinvalidernas brödraförbund har fortfarande aktiemajoriteten i bolaget och krigsskadepatienterna upptar över hälften av alla bäddplatser. Antalet krigsskadepatienter minskar hela tiden i antal, och verksamheten förändras så småningom.
Idag är sjukhuset ett högklassigt rehabiliterings- och vårdsjukhus med 200 bäddplatser och 16 platser på dagavdelningen för krigsinvalider, deras fruar och änkor samt för övriga veteraner från olika krig.
Dessutom vårdas där långvårdspatienter från Vanda samt rehabiliteringspatienter från HNS området.
Det allra nyaste är en ny- öppnad enhet för intensifierat stödboende. Personalstyrkan uppgår till 230, varav fyra är läkare.