Los Angeles tjusar och berusar med de osannolikt höga svajande palmerna, de gröna kullarna, långa stränderna och det enorma Stilla havet. En i Santa Monica bosatt finländsk familj berättar för mig om de otroligt vänliga och kreativa människorna i Kalifornien, men de berättar också om människor som lever över sina tillgångar.
Redan när barnet är litet tas de första stegen för att garantera en framtida universitetsplats. Antingen betalar man dyrt för en plats i en privat skola eller så bosätter man sig i ett dyrt område där också de offentliga skolorna håller hög nivå. Det gäller att satsa på barnets idrottsträning för också den vägen kan man komma in vid universitet. University of Southern California är under mitt besök mitt inne i en mutskandal. Det finns familjer som betalat stora summor för att deras barn ska få en studieplats. Detta utöver den vanliga årsavgiften på 50 000 dollar. Även om det finns stipendier och stöd är det i praktiken omöjligt för många att studera på högskola.
Jag besöker fina skolor i södra Los Angeles, skolor som bl.a. barnen till ishockeyspelare från LA Kings går i. Trendigt i den amerikanska skolan just nu är språkbad och inklusion av barn med specialbehov. Jag träffar goda lärare, som talar om ungefär samma saker som goda lärare i Finland.
En sak som ändå slår mig är rädslan, som är mer närvarande här än i en finländsk skola. Många talar om skolmassakrar, om illamående, om skolor med metalldetektorer. Den tillitskultur som de finländska skolframgångarna bygger på finns inte här. Det som chockerar mig mest är de hemlösa, som finns över allt och som tidigt på morgonen ännu ligger under filtar i parkerna mot Stilla havet. I LA county finns det 30 000 hemlösa barn.
Mest imponerad blir jag när jag besöker ett skoldistrikt i Oxnard, där ca 90 procent kommer från fattiga förhållanden, de flesta har mexikansk bakgrund. Distriktet har en visionär ledning och en finskinspirerad pedagogik. Här får skolan stå för att barnen får mat och kläder, men de jobbar också kreativt med läsning, med den lokala naturen, kulturen och historian på ett sätt som är ovanligt i USA. Skolan ses här som en del av samhället och alla elever ska få jobba med något de har passion för, alla elever ska bli sedda.
Väl hemma igen läser jag en kolumn av Jorma Ollila publicerad i LA Times. Han betonar hur den finländska utbildningen nått framgångar trots att man satsar mindre pengar på utbildning än USA. Man fördelar kakan bättre, säger han, och uppnår på så sätt bättre resultat och en lycklig befolkning. Men den passionerade attityden som jag såg i vissa skolor i USA, den kunde vi finländare lära oss av.
HEIDI BACKMAN
BILDNINGSDIREKTÖR
Heidi Backman bekantade sig under två veckor i mars-april med utbildningssystemet i USA. Hon har publicerat sina reflektioner i tio artiklar på sin Linkedinprofil.