Martina Harms-Aalto har bott i Grankulla 1971–1986 och 1992–2015. Hon var stadsfullmäktig 2000–2012 och bla. vice ordförande i stadsstyrelsen. Nu går flyttlasset tillbaka till födelsestaden Helsingfors, packandet sker med ett visst mått vemod…
Jag har ju lämnat dig en gång tidigare. Den gången trodde jag att jag var färdig med dig och att avskedet var slutligt. Det skedde i ungdomligt övermod och i rättan tid.
Den ljusnande framtid var vår allas och jag hade tagit steget över tröskeln till mitt Alma Mater i huvudstaden, förälskat mig lite i det urbana och i en ung man och det var praktiskt att flytta ihop och börja samla på minnen och husgeråd tillsammans.
Bakom mig lämnade jag hela stora Bensowparken där vi bodde i ett av de gamla barnhemmen. Parken var på den tiden betydligt större och stiftelsen som bedrev barnhemsverksamheten behäftades inte med några graverande misstankar om missskötsel; vi spelade fyra-mål på ängen och trodde att de som hade fått ansvar att förvalta naturligtvis var värdiga och otadliga. Hur fel hade vi inte men det hör inte hit.
Bakom mig blev Grankulla svenska folkskola och allt vad alla skolorna sen kom att heta, åren i händerna på många framsynta och några inte lika framsynta pedagoger (av vilka jag bara nämner Svea S för hon var viktigast och antagligen klokast av dem alla), timmar av skridskoåkning på planen vid det som sen blev Stadshuset, Bibban i bankhuset där jag lånade vuxenlitteratur fast jag knappast räcktes upp till disken (och där bibliotekarierna bara en gång tyckte att jag nog kanske skulle konsultera någon vuxen. Då låg Henry Millers Kräftans vändkrets på disken och jag var tolv), munkarna i Varukkan, köttpirogerna på Fazer, tanterna i Paperi, slöjdtimmarna i Klostret, och de otaliga klubbarna vi startade, som alla självdog för det var roligare att skriva stadgar än att bedriva verksamhet… Och musiken. All musiken.
Jag tror inte att jag saknade dig, mitt livs andra hemstad, en endaste gång under åren 1985 till 1992 tills det vardags att återvända. Återkomsten var dock ljuv. Med två barn och en stor svart hund var det en lisa att inte längre behöva bära upp barn och bråte och släpa på hunden till tredje våningen utan att ha lyxen att bo på marken. Det fanns park och parktant (hurra för Gunilla och alla hennes kolleger i alla tider) och rådgivning och hälsogården och allt var nära och alla kände alla och när det inte kändes trångt att det var så, så kändes det tryggt och gott med allt det goda som ett litet samhälle kan erbjuda. Turerna på sagda rådgivning blev många och barnens antal ökade med 100 % efter flytten och allt som staden erbjöd dem kan man bara baxna över. Och vara tacksam för.
Plötsligt en dag hade man ställt sig till förfogande för att kanske väljas till att vara med och leda stadens verksamhet. Det var måhända ett hugskott, men gick vä- gen och kom att bli en lång och sedelärande historia. Om vikten av att se helheter (det tog för länge). Om svårigheten att balansera mellan viljan att snabbt förändra och demokratins sega natur, som är dess bästa försäkring och dess största hot. Om vikten av diplomati också när man bara vill ge upp och gå hem (det var det svåraste och möjligt att jag hudade i den kursen). Om hur många tjänstemän det finns som jobbar på, oförtrutet och med stadens bästa för ögonen och hur sällan de får ett skäligt tack eller vänlig uppmuntran. Om gruppdynamik och brist på den. Och en del om samhällsteknik (ni vet vem ni är, tack för allt, mest till Marianna). Om hur språket är nyckeln till det mesta och hur det ibland blir politik av språk på ett sätt som inte är bra för någon i längden. Men att medborgerliga rättigheter alltid är just det, fast det finns de som försöker få dem att se ut som oskäliga privilegier. Varför har jag aldrig förstått, varken i den här byn eller nån annanstans i landet för den delen.
” Det är möten, mänskor, sammanhang och en by som visat att den är värd att få bestå och stå på egna ben. Och ingen annanstans på jorden kommer mina barn att fråga: Mamma, känner du faktiskt ALLA som bor här? “
Huset som byggdes efter några år kom att uppfylla många drömmar, hysa många fester och se de små växa upp och ut ur boet. En av dem sa en dag: “Nu ska jag nog söka mig till en skola på en annan ort”. Det var svårt att svälja för beslutsfattarföräldern. Men motiveringen var god: “För nu har jag bott nästan hela mitt liv i en ganska liten by och jag tror att min värld måste bli större”. Det gäller inte för alla och är inte en sanning eller ett måste. Men det är en insikt och den vidgar världen.
Och en dag vaknar man och vet att det är dags. Snart har alla flugit ut, huset ekar tomt och jag kommer snart att stå på tröskeln och stänga dörren för allra sista gången. Nu ska här bo någon annan som ska hålla helt andra fester, nån annan som ska gå på de hundrafemtioåriga lärkträdsplankorna som är så lena mot fotsulorna, nån annan som ska följa med årstidernas växlingar vid träsket.
Aktiebolaget som blev stad ska inte längre vara min knutpunkt och mitt hem. Och den här gången sker avskedet med stort vemod. Inte för att jag inte skulle vara redo eller vilja flytta. Men för att de nya minnenas hem är ett annat. För att jag förstår allt jag har fått som jag inte hade fått nån annanstans. Det är möten, mänskor, sammanhang och en by som visat att den är värd att få bestå och stå på egna ben. Och ingen annanstans på jorden kommer mina barn att fråga: Mamma, känner du faktiskt ALLA som bor här?