Början som närståendevårdare var för Grankullabon Pirkko Tavakka ett strikt presterande. Som en tians flicka ville hon sköta sin mamma på bästa möjliga sätt, nästan så hon blev utmattad.
Nu tar hon det lugnare. I det krävande jobbet klarar man sig med ett karelskt sätt och en humoristisk glimt i ögat. För tre år sedan flyttade Pirkkos 94-åriga mamma, , hem till dem.
– Mamma åt inte ordentligt och ringde mig ständigt. Små saker sade mig att allt inte var i skick. Att vara närståendevårdare på avstånd räckte inte längre till. Veterinären Pirkko nyligen sålt sin klinik så att bli närståendevårdare passade väl in. Dessutom fanns det gott om plats hemma eftersom de två vuxna pojkarna flyttat hemifrån. Staden hjälpte med badrumsrenoveringen.
– Anstaltvård kändes inte som den rätta lösningen. Under mina hektiska arbetsår kom mamma med buss från Drumsö för att hjälpa att sköta mina små pojkar, och nu fanns det en chans att göra en gentjänst. Också min man ställde sig positiv till saken. Pirkko är speciellt tacksam för intervallvården som hon som närståendevårdare kan få. Då får mamma Oili vara på Villa Anemone. Närståendevårdaren måste planera sin kalender noggrant för hon är starkt bunden till den som vårdas. Pirkkos kalender är full av anteckningar för långt in i framtiden, nästan som under arbetsåren. Under tiden som närståendevårdare har Pirkko blivit en riktigt stor expert i geriatri. I vården av åldringar betonar hon näringen.
Maten måste innehålla mycket energi och proteiner för att hålla musklerna starka så att rörelseförmågan hålls uppe. Kryddor och salt ska man använda mycket av för då känner åldringen en naturlig törst. Pirkkos dröm har alltid varit en karelsk storfamilj runt ett stort bord. Att mamma flyttade in har inte ändrat på familjens vanor alls. Gäster bjuds in som vanligt och Oili trivs när det är folk omkring. Sönerna förhåller sig naturligt till ormor och tar gärna hand om henne när föräldrarna ska ut någon kväll.
– Mamma har en minnessjukdom men hon är ändå inte någon konstig figur, utan en del av familjen. Ingen bjuder in herr Alzheimer, men såhär är det. Samma gamla mamma finns nog där någonstans. På fester märker hon genast om hon bjuds på vatten istället för champagne. Ibland åker Oili med till Orimattila för att hälsa på Pirkkos 91-åriga svärmor. Pirkkos svägerska är närståendevårdare för henne, mycket tack vare exempel och stöd från Pirkko. – Varför klagas det så mycket nuförtiden? Man kan nog själv ta tag i saken, allt behöver inte skötas av samhället. Man kan bra ta ansvar för grannar och släktingar. Fast Pirkko anklagar inte de som valt på annat sätt. Att bli närståendevårdare kräver att man tänkt genom goda och dåliga sidor. Ibland är anstaltvård bättre. Att sköta sin egen man eller sitt barn anser Pirkko att är mer krävande än att sköta sin förälder.
Förutom minnessjukdomen har Oili inga andra sjukdomar än försämrad syn. Att röra sig går bra med hjälp av rollator. Ett brett leende syns i ansiktet när det talas om födelsestaden Viborg. – Mamma är alltid på väg hem till Viborg. På somrarna sitter mamma i trädgården i sin solhatt mitt bland pelargonerna. Solen skiner, bina surrar och kaffekoppen står på bordet. Så vill jag minnas henne. Pirkko tycker att barndomen kan ses som förrätten, medelåldern som huvudrätten och ålderdomen som efterrätt. Och efterrätten ska man njuta av.