Hemmalaget Grankulla IFK. Nummer 13, lagets kapten, Carolina Rehnberg. När speakern presenterar lagets spelare hälsar de i tur och ordning på publiken.
Den här gången sitter åskådarna bakom sina egna skärmar, långt från Grankulla bollhall. Läktaren gapar tom, men det är spelarna tyvärr redan vana vid.
Handbollssäsongen kom igång med åskådare på läktarna men från och med november har det varit tomt. Carolina Rehnberg berättar att man i Grankulla IFK medvetet försökt utnyttja läget genom att heja på medspelarna mer än vanligt och föra oväsen på avbytarbänken.
Just nu spelar Grankulla IFK bättre än på länge och matchen mot HIFK skulle i vanliga fall ha varit en given publiksuccé. Men trots att det aktuella läget förargar är Rehnberg lättad. 2020 var ett tungt år för henne. Den föregående säsongen avbröts på grund av coronan och Rehnberg måste efter det genomgå en axeloperation och lång rehabilitering.
Nu i januari 2021 känns armen så gott som normal och Rehnberg vågar kasta igen.
Lång rehab-period
Det är aldrig lätt för en handbollsspelare att komma igen efter en axelskada. I synnerhet inte om det till spelarens styrka hör grymma skott. Den planerade pausen på ett halvår blev sju månader, men ljus i ändan av tunneln finns. Hoppskotten från långt håll lyckas igen trots att Rehnbergs axel inte är helt 100 än.
Grankulla IFK var skadedrabbat i början av säsongen. Trots att lagkaptenen Rehnberg inte var helt återställd fanns hon i laguppställningen även om det inte blev mycket speltid. Armen höll inte helt för träning och ordentliga skott. Man märkte ända till läktaren att kast med den högra armen gjorde ont.
Rösten vittnar fortfarande i januari om frustrationen hon kände i höstas.
– Jag är inte vad vid att vara så hjälplös som jag var i början av hösten. Jag kunde knappt göra något alls med den högra armen men jag ville ändå vara med under bollträningen. Det var inte kul att försöka spela med vänster hand. Under matcherna tänkte jag att bara jag kommer inom sex meters håll så kan jag kasta på något sätt.
Rehnberg är van vid stort ansvar och det var konstigt att sitta på bänken. Men hon fick också ett speciellt minne från den svåra perioden. I en match mot Sjundeå IF i november gjorde hon i rollen som ytter ett mål med den svagare, vänstra handen.
Förebild för laget
Carolina Rehnberg är lagkapten och galjonsfigur. Under matcherna har hon kaptenens regnbågsmönstrade armbindel på sig. Texten ”rött kort för rasism” på bindeln hör till en internationell kampanj med mål att sprida budskap om antirasism och -diskriminering.
– Vi ger vårt fulla stöd till jämlikhet inom idrotten. Laget har de senaste åren deltagit i Rosa bandet-insamlingen och löpevenmanget Fuck Cancer Run. I år vill vi också främja medvetenheten om Downs syndrom genom dagen Sukat rokkaa den 21 mars.
Till hennes uppgifter hör också att stödja och guida de yngre spelarna. Rehnberg, som tränar GrIFK:s A-tjejer, säger att det är viktigt med bra kommunikation mellan de äldre och yngre spelarna. Rutinerade spelare har också haft en stor betydelse under hennes karriär.
– I Sjundeå var Linda Arifullen en stor förebild även om jag som junior inte vågade fråga så mycket av henne. I Grankulla har bland andra Bettan Lillqvist (Betina Broman) och Bianca (Eklundh) gett stöd och tips.
Ung men rutinerad toppidrottare
Carolina ”Carre” Rehnberg, född 1996, är ung men redan rutinerad idrottare. Hon fick så tidigt som säsongen 20112012 spela i Sjundeå IF:s FM-serielag. Så hennes karriär, med mer än 200 FM-seriematcher, på den nationella toppen är lång. Hon anser att nivån på både träningarna och matcherna stigit.
– Numera tränar vi med högre intensitet, fys-träningen är mer målmedveten och träningarna är mångsidigare än när jag var junior. Under mitt första FM-serie-år stod juniorerna ofta i försvarsändan medan de övriga tränade anfallsspel. Jag tycker hela FM-serien håller högre nivå, trots att det finns färre lag.
Träningsförhållandena i Grankulla är bra och man tränar hårt i GrIFK:s lag.
Att växa till idrottare
Man blir inte en toppidrottare utan stöd och guidning. Dagens ungdomar är enligt Rehnberg fysiskt och psykiskt mer färdiga än förut när de kommer upp i seniorernas träningsgrupper.
– Jag hade inte en muskel i kroppen när jag som 15-åring började. Nu när de kring 17-åriga ungdomarna kommer till FM-serien har de tränat ordentligt redan i många år. Till exempel håller Maja Sannholms (KyIF) eller Sara Sandelins (GrIFK) fysik också för tuffa matcher.
Rehnberg hade inte under sin karriär läger i högstadiet och fysträningen saknades så gott helt när hon var ung. Skolhandbollen i gymnasiet och juniorlandslaget var viktiga stöd senare. Före den egentliga landslagsverksamheten tränade tjejerna i årsklasserna 96/97-en gång i veckan tillsammans i handbollsskolan i Solvalla.
– Utöver det hade vi träningar med B-flickorna, A-flickorna och damerna så fysträningen fick ge vika för bollträningen. I gymnasiets skolhandboll hade vi en bra tränare som också utvecklade vår fysiska sida.
Rehnberg berömmer juniorlandslagsverksamheten.
– Där hade vi mycket mental träning och instruktioner om idrottarens kost och sömnrytm. Det var viktigt för mig som 1617-åring då jag redan bodde ensam.
– Pratet om mat och återhämtning skulle vara värt att repetera i alla åldersklasser.
Målet: FM-guld
Toppidrott utan proffsstatus innebär långa dagar med idrott, utbildning och arbete. Under högsommarens lagträning stannar Rehnberg ibland upp och funderar på vad folk egentligen använder sin fritid till. Träningsfyllda dagar tillsammans med lagkamraterna är ändå något hon njuter av.
Målsättningarna just nu kan sammanfattas i två saker: att få axeln helt i skick och vinna FM-guld. Rehnberg har två Finska cupguld men FM-guldet saknas. Det vill hon ännu ha.
Carolina Rehnberg är kapten för Grankulla IFK:s FM-serielag. GrIFK är trea i serien och kämpar om medaljerna. I Finska cupens semifinal den 2 februari ställs GrIFK mot HIFK.
ÖVERSÄTTNING: PATRICIA HEIKKILÄ