Förutsättningarna att grunda Grankulla just 1906 var många. Den främsta var järnvägen Helsingfors – Åbo som fram till Karis blev färdig 1903. Den andra var den nya trenden att bygga gröna samhällen i början av 1900-talet. Den tredje var det privata initiativet att just här i trakten grunda ett sådant och bilda ett bolag att stycka ut tomter på det stora område som man strax innan köpt av Glims hemman.
Dessa förutsättningar har många gånger framhållits men det finns alltid nya generationer med nya frågor. En av de nyaste är: Varför används inte det vackra stationshuset?
Den berättigade frågan kräver en kort historia. Bolaget Ab Grankulla insåg att deras nyinköpta område för den växande villabebyggelsen behövde en station. En extra bolagstämma 29 september 1906 godkände järnvägsstyrelsens förslag att uppföra ”en tidsenlig station, på villkor att aktiebolaget kostnadsfritt avstod härför nödig mark av omkring 6 tunnland.” Bolagsstämman godkände förslaget på villkor att den då tillfälliga plattformen skulle upphöjas till station ”före den 1 maj 1907 och att stationsanläggningen bragtes till utförande inom två år därefter”. Våren 1907 inleddes byggandet av den nya stationen och godstrafiken öppnades redan i oktober samma år. Den 2 september 1908 öppnades Grankulla station för fullständig trafik.
Den nya stationen behövde naturligtvis ett stationshus. Det skulle främst innehålla biljettförsäljning och väntrum. Stationsbyggnaderna i södra Finland ritades i allmänhet av järnvägsstyrelsens arkitekt Bruno Granholm, troligen också här. Byggnaden står på en stadig granitfot, byggd i stock och brädfodrad. 1911 förstorades den, troligen med en större bostad för stationsinspektorn. Den mest omtalade blev Gustaf Adolf Mellin, stationsinspektor 1924-1935. Han uppskattades för sin artighet och sitt jovialiska sätt mot passagerare. Han kunde till och med låta tåget vänta på passagerare som han såg att var på väg. Järnvägsstyrelsen ansvarade för att stationsområdena i landet såg välkomnande ut med perenner och blommande buskar. Baron Mellins egen trädgård var fylld med växter, fruktträd, bärbuskar och en källare – som står kvar.
Stationsområdet utvidgades västerut och kom att innehålla många byggnader på andra sidan järnvägen. Några stod kvar ännu kring år 2000 vid Banstigen. Där fanns personalbostäder med uthus, bastu och en mycket stor iskällare. I dag står 2 stora flervåningshus på platsen. Den gamla övergången men bommar och banvaktens lilla stuga är borta. I stället har vi en tunnel, snabbt döpt till ”undergången” på 1960-talet då den byggdes. Man mindes då den höga träbron över spåren, öster om stationsbyggnaden. Den hade döpts till ”högfärden” men revs då banan elektrifierades på 1960-talet.
På tidiga fotografier finns en första kiosk på den öppna platsen, redan då reserverad för fortsatta skjutsar med häst och kärra, eller från 1920-talet med taxi. Bad Grankullas vackra hästar förde gäster upp till nuvarande Kauniala där de hade ett eget stall och omvårdnad av bland andra överläkarens unga dotter. Stationen har sett kända personer, som t.ex Selma Lagerlöf 1912 då hon blev fotograferad av en skolflicka på väg upp i författaren Mikael Lybecks släde eller Kerenskij då han reste tillbaka till Ryssland efter en vila på Bad Grankulla den mycket händelserika våren 1917 och blir – enligt pressklipp – blomsterhyllad vid avfärden.
Grankullaborna kom gärna till stationen för att följa med och höra nytt. Man samlades där då Finland deklarerat sin självständighet den 6 december 1917. Man följde med – enligt ett gammalt vittnesmål – hur det ryska namnet på stationen då målades över. Så kom man till stationen i april 1918 för att välkomna de tyska trupperna under inbördeskriget. Man lärde känna varann, fick veta vad folk hette, var de bodde och vem som kunde ge en handräckning.
Stationshuset byggdes enligt tidens nationalromantiska stil med inslag av Jugend. Så byggdes många villor vid samma tider i Grankulla. Väntsalen blev mycket viktig för det växande samhället. Här fanns plats för möten i tidiga, gemensamma ärenden, som vägbyggen och ordningsfrågor. Ab Grankulla skötte samhället fram till 1920 under en självvald direktion med betrodda personer, där initiativtagaren till villasamhället, bankdirektör Janne Thurman var självskriven. I stationens väntsal fanns en karta som visade vilka tomter som sålts så man kunde följa med hur orten växte. Kartan, i tidsenlig ram som öppnades med nyckel för anteckning S för såld tomt, hänger i dag i Grankulla stadshus på tekniska avdelningen. 1920 blev Grankulla köping och följde efter det kommunal byråkrati.
Grankulla station blev omedelbart en av de viktigaste i Esbo. Det berodde inte enbart på ett växande samhälle, tätt uppbyggt runt järnvägen, utan även på vägar som korsat Grankulla i sekel. Till dem hör den gamla ”kvarnvägen” som i dag heter Stationsvägen och Gamla Åbovägen som hade dragits ner genom norra Grankulla för länge sedan från Bemböle. Man behövde godstrafiken i Grankulla för vidare transport av gårdsprodukter, kreatur, jordbruksmaskiner mm. Grankulla, som byggdes så snabbt åren 1906- 1912, behövde stora mängder byggnadsmaterial. Keramikfabriken Kera skickade sina välinpackade krukor mm. ut i handeln via Grankulla station. Stationskarlsförmannen Axel Lindström basade för en stor skara arbetare i decennier, samtidigt var han mycket aktiv i köpingens olika förtroendeuppdrag.
Från år 1928 antog Statsjärnvägen (SJ/VR) namnet Kauniainen för Grankulla station på finska. 1949 blev köpingens finska namn Kauniainen enligt ett fullmäktigebeslut. Stadsvapnet med ekorren och 3 heraldiska rosor godkändes 1951 efter en tävling som grafiker Ahto Numminen vunnit.
I dag står det vackra stationshuset tomt och väntar på besked. De sista tågbiljetterna såldes den 31 maj 2004. Den 30 augusti 2008 brann det i byggnaden och Grankullaborna förfärades. Byggnaden räddades. Många trodde att stationshuset ägs av Grankulla och tyckte att staden skulle göra något för att rädda symbolen för villasamhället. Stationshuset ägs dock av Senaatin Asema-alueet Oy. Grankulla kan bara hoppas på en för alla godtagbar lösning som hedrar både historia och nutid.
CLARA PALMGREN
CLARA.PALMGREN@KOLUMBUS.FI
Citaten i texten är tagna ur Rudolf Rannikkos bok om Grankulla, utg. 1946. Böcker om Grankulla kan lånas i Grankulla stadsbibliotek.