Några orädda elever från Kauniaisten lukio och Gymnasiet Grankulla samskola tog det modiga steget ut i det okända och åkte på studieresa till östra Afrikas pärla, Kenya.
Medan solen skiner från en klar himmel promenerar en hop finländska elever längs den breda vägen. Gatubilden präglas av mycket folk och av hus som byggts av plåtskivor och diverse annat upphittat material. Det finns mängder av skräp på gatorna. “How are you?” ropar små barn glatt. De här barnen, som lever mitt i den här misären, är trots allt fulla av hopp och är tacksamma för livets små glädjeämnen. Det här är Kibera, en av de största och fattigaste slumområdena i Kenya.
Det var först i slutet av vår resa i januari som vår grupp bekantade sig med slummen i Kibera och med Nairobi. Början av resan tillbringade vi i landets sydöstra del vid Taita Hills där vi bekantade oss med flera gårdar och den lokala skolan, Canon Kituri. Skolbesöket visade att ungdomars liv där skiljer sig mycket från vårt liv. I skolan t ex är det sträng disciplin och eleverna bor på skolan nästan hela året i mycket primitiva förhållanden.
Skyskrapor och plåtskjul
Kenyas huvudstad Nairobi visar en helt annan värld som ett av Östafrikas stora ekonomiska centra. Till vår stora förvåning såg den snabbt växande storstaden vid första anblicken ut som vilken metropol som helst: vid kanten av bilvägarna fanns internationella företags enorma reklamskyltar, på gatorna promenerade businessmän i kostym och moderna snabbmatsrestauranger fanns i varje hörn.
I skolan råder en sträng disciplin och eleverna bor i primitiva förhållanden i internat.
Men trots att influenserna från väst syns allt mer i Nairobi så finns det ändå många allvarliga sociala problem som pyr under ytan. Inkomstskillnaderna mellan människor är enorma, vilket märks bland annat i de uppenbara skillnaderna i bostadsförhållandena. Direkt utanför centrum övergår de höga, glänsande byggnaderna till primitiva plåtskjul. Det stadslandskapet skiljer sig flagrant från den moderna stämningen i centrum, men visar kanske bäst hur de flesta människor lever i Afrika.
En psykiskt tung resa
Kiberas slum, som representerar den fattigaste ytterligheten, avslöjar Nairobis många ansikten. Bland skräp och människomassor i slummen finns skolan Drug Fighters dit vår grupp hämtade kläder, leksaker, ryggsäckar och skoltillbehör, som under vintern samlats in i de båda gymnasierna. Dessutom skänktes en del av pengarna som samlades in under höstens Dagsverke till skolans bondgård. Att donera pengar för att förbättra skolans egen matprocuktion är ett exempel på hållbarn utveckling: när man stöder människors uppehälle istället för ett enskilt matbidrag får man till stånd en långvarig hjälp.
Sanningen om världens orättvisa och ojämna fördelning drabbade vår grupp ordentligt. Det, hur vissa människor måste leva och kämpa för att överleva väckte kluvna känslor, rentav en slags skuldkänslor. Resan var för många psykiskt tung och ledde därför flera gånger till prövningar både vad gällde tålamod och fysisk ork. Utan tårar klarade vi oss inte, men ingen skulle byta ut den här erfarenheten för någonting. De hisnande landskapen, ståtliga djuren och såklart de varmhjärtade människorna har fått en speciell plats i var och en resenärs hjärta.
Iina Rusanen
Elev i Kauniaisten lukio
2 thoughts on “Fattigdomens många ansikten”