Grankullabon Heikki Kemppainens andra seriealbum Hyvää yötä, äiti (Godnatt, mamma) behandlar ett ämne som är sällsynt i den finska seriealbumsvärlden: demens och hur sjukdomen påverkar den sjukas anhöriga.
Handlingen i seriealbumet utgår från verkligheten, det vill säga det handlar om författarens mammas minnessjukdom. Sjukdomen har framskridit stegvis. De första sjukdomstecknen kom för tio år sedan, men Heikki tyckte det var svårt att känna igen om det handlade om demens eller något annat.
– Demens- och alzheimerdiagnosen fick hon för kring fem år sedan och efter det gick hemvården hos henne tre gånger om dagen. Mamma bodde ensam i ett egnahemshus, eftersom minpappa dog för mer än 15 år sedan. Mamma måste flytta till ett servicehus för några år sedan efter att hon drabbades av en hjärninfarkt hemma. Infarkten förlamade ena armen delvis och försämrade demensen.
Har det här varit ett bra sätt för dig att hantera din mammas sjukdom?
– Absolut. Det är ett ämne som det lönar sig att prata om och berätta om sina erfarenheter. Mitt seriealbum fungerar förhoppningsvis också som kamratstöd för dem som har en anhörig som lider av demens. Jag betonar att trots att det är mina egna erfarenheter som finns i bakgrunden är handlingen ändå sist och slutligen fiktiv. Jag var en aning överraskad över att få veta att det så vitt man vet inte tidigare gjorts en serie om demens i Finland.
Nästan alla han pratat om sitt seriealbum med har berättat att de i den närmaste kretsen har någon som lider av demens. Genom att skapa ett seriealbum kan man också förstå sin egen levnadsfas där man tvingas avstå från sin anhöriga.
– Jag har också behandlat min mammas minnessjukdom symboliskt. När kriget i Ukraina bröt ut var det som om Europa skulle ha lidit av en minnessjukdom, ingen mindes mer hur grymt krig kan vara.
Hur kom kriget i Ukraina in i bilden?
– Min mamma tvingades som barn, vid ungefär fem års ålder, att fly undan kriget i Lappland över Torneälven till Sverige. När kriget i Ukraina bröt ut ville jag veta och fråga henne hur kriget kändes på riktigt för ett barn, så att jag skulle kunna förstå vad ukrainarna tvingas genomgå. Jag var också intresserad av om min mammas minnessjukdom hade berövat henne dessa viktiga minnen, men så var inte fallet. När kriget i Ukraina bröt ut talades det mycket om att kriget kunde spridas till andra länder, och även här i Finland var man djupt oroad. Jag ville lyfta fram krigets grymhet, så att vi skulle förstå att vi måste göra allt vi kan för att få ett slut på kriget. Seriealbumet är för fred och mot krig.
Vad fascinerar med serier?
– I serier kan man kombinera litterära och visuella berättartekniker. Som barn läste jag mycket serier, men jag återupptäckte dem för ungefär fem år sedan. Nuförtiden läser jag mer realistiska, självbiografiska serier och inte alls så mycket Fantomen eller Tex Willer som jag gjorde som barn. Idag skapas serier i många olika stilar.
Vem är Heikki Kemppainen?
- Heikki Kemppainen är uppvuxen i Torneå och är numera verksam i Grankulla. Han har jobbat som journalist och fotograf och har studerat serier på Aalto-universitetet. Under de sex senaste månaderna har han jobbat på Grankulla stads kommunikation och har skrivit texter också till Kaunis Grani.
- Debutverket Nännit (2022) kom till final (fyra bästa) i Helsingfors Seriefestival Zinefest. Han jobbar just nu på sitt tredje seriealbum.
- Hans fotografier har getts ut i boken ”Terveet Kädet – Heikki Kemppaisen valokuvia 1980–1984” (2022).
ÖVERSÄTTNING: PATRICIA HEIKKILÄ