Det finns en byggnad i kommunens ägo som mycket diskuterats de senaste åren. Det är Grankulla stadshus. Orsakerna är flera men det är bäst att ta berättelsen från början. Vi vet ännu inte hur den slutar.
Här ska främst citeras artiklar i lokaltidningen Kaunis Grani. Vi kan börja från nummer 8 för 21.9.1973. Stadsfullmäktige hade 10.9.73 beslutat utlysa en arkitekttävling för planering av ett administrations- och kulturcentrum. Det i sin tur byggde på ett tidigare principbeslut som fattats av den dåvarande köpingsstyrelsen innan köpingen blev stad 1.1.1972. Tanken var att skapa ”ett attraktivt kommunalt och kulturellt forum”, en trivsam och funktionsduglig byggnad, lätt att nå i närheten av ett växande köpcentrum. Det hade snabbt utvecklats med banker, specialbutiker och restauranger, i en 60-tals arkitektur som är försvunnen i dag.
I början hade man tänkt att ett kulturcentrum skulle innehålla bibliotek, bio och olika samlingsutrymmen, men tanken övergavs. Grankulla fick en biograf 1977 i det svenska skolcentret och ett eget bibliotek 1985 i vårt nya centrum. Bland önskemålen om vad stadshuset skulle innehålla fanns fullmäktiges sessionssal som ”bör kunna utnyttjas även för andra ändamål än fullmäktiges möten och bör därför ha direkt ingång utifrån”. Det var en bra synpunkt. Grankulla har dessutom flera gånger fått komplimanger för att det stora rummet dagligen använts som personalens matsal sedan invigningen 1978. Fullmäktigemöten ordnas inte ens en gång i månaden. Tidigare sammankom man bland annat i Granhultsskolans matsal.
I Kaunis Grani nr 7 för 14.9.1977 säger professor Edward Andersson ”Så har då Grankulla stadshusbygge kommit i gång.” Han skriver att totalkostnaderna går på ca 6 mmk, utan inredning. Det hade riktats besvär till högsta förvaltningsdomstolen kring byggets kostnader men de hade förkastats. Siffrorna var mycket lägre än de siffror som några år tidigare hade väckt motståndet men berodde helt enkelt på att bygget nedbantades då kulturdelen slopades. Dessutom hade man undvikit dyra material och konstruktioner. Denna inbesparing betydde bland annat att en hiss slopades inne i huset, vilket har förargat mången. Edward Andersson ansåg i sin artikel att staden ska ” bygga en saklig och inte speciellt påkostad byggnad för sina administrativa behov.”
Av 71 tävlingsbidrag som lämnades in vann nr 53. Segrare var arkitektbyrå Thua & Kurt Moberg med mottot IFK. Dåvarande stadsdirektör Åke Almark tolkade bokstäverna som information – förvaltning – kontakt. Bygget inleddes hösten 1977 och ”11 månader senare var verket fullbordat” enligt Kaunis Grani nr 9 för 7.11.1978.
För oss som gavs arbetsrum i den splitternya byggnaden var det ett hus som på alla sätt kändes rätt. Jag satt några år i nedre våningen, sedan många år uppe i andra våningen. Arbetsandan var god och man kände samhörighet. Huset hade en egen gårdskarl med familj som gärna dök upp i rum och korridorer för några ord. Huset hade en telefoncentral, ett stort drätselkontor, flera mötesrum och sommartid en kaffeplats för personalen på innergården mot söder. Matsalsstolarna, designade av Yrjö Kukkapuro står kvar ännu i dag. De smälter bra in i stadshusets färgskala i vitt och svart.
Den stora aulan i första våningen med ett fint ljus från stora fönster blev en mycket omtyckt utställningslokal med flyttbara skärmar, ritade av Yrjö Kukkapuro. Till de legendariska utställningarna hör pepparkaksutställningen i december 1989. Den byggdes upp med pepparkakshus som designats och bakats av arbetskamrater på olika arbetsenheter. Den julen doftade stadshuset av pepparkakor.
Stadsstyrelsen hade 1975 gjort ett principbeslut om att reservera en viss procent av byggnadskostnaderna för ett konstverk i huset. Principen hade redan följts i ett nytt daghem. Stadshuset var onekligen en stor och representativ byggnad. Man beslöt be textilkonstnären Eeva Renvall, Grankulla, att skissa upp ett förslag för den stora väggen i trappuppgången i huset. Hennes förslag godkändes och hon lät väva textilverket i 3 vertikala delar och gav det namnet ”Granar”. Textilverket invigdes 4.12.81. Talet hölls av professor Otto-Iivari Meurman, ”tornhusets” arkitekt. Unga Ragnar Edgren, Grankulla, spelade Sibelius Granen. Textilverkets tillblivelseprocess hade fotograferats av Irma Rauhala, Eeva Renvalls svärdotter, utbildad fotograf och mycket länge rektor för Grankulla konstskola. Serien finns dokumenterad. Om stadshuset rivs, vilket diskuteras, kan man fråga sig var placera detta stora, unika konstverk, så beundrat?
Textilverket ingick i visningar av stadshuset som ordnades i flera år. Väggarna fylldes av tavlor ur stadens konstsamling, de flesta av Grankullakonstnärer som Marcus Collin, Rabbe Enckell, Sven Grönvall och Mikko Laasio bland de äldre, Elina Luukanen och Tapani Mikkonen bland de yngre. Den dåvarande kulturnämnden ansvarade för konstinköp och placeringen av dem i olika byggnader.
Stadshuset kändes stort och luftigt från första början. Där ordnades stadens självständighetsfest åren 1979-1986. Den togs väl emot och stor vikt lades vid festtal, program och samvaro i sessionssalen. Bland talarna fanns krigsinvaliden Olavi Jäminki 1981, ordförande för Kauniala Krigsinvaliders brödraförbund. Professor Ella Eronens deklamation av några dikter 1984 hör också till de stora upplevelserna i stadshusaulan, hon i starkt klarblå klänning mot det vita vinterlandskapet bakom aulans stora fönster. Från och med 1987 ordnades festen många år i Grankulla kyrka. Då hade festen vuxit sig större och behövde mera utrymme, speciellt som Finland det året firade 70 år.
En riktig folkfest ordnades utanför och inne i stadshuset i mars 1996. Barn och föreningar hade byggt snöskulpturer i snön på den stora planen utanför och inne bjöds på kaffe och program för alla åldrar. Festen firades för att minnas Grankullas tillblivelse 15.3.1906.
Så har det känts i många år. Stadshuset har välkomnat sina arbetstagare, politiker, Grankullabor i alla åldrar, gäster och konstnärer. Men hur ser det ut i dag? Var är aulans konstutställningar som också drog folk från andra orter? I dag arbetar många anställda hemifrån och dörrar är stängda i tysta korridorer.
Det är säkert klokt att fundera på lång sikt – tillsammans med Grankullabor, politiker och tjänstemän – och med utomstående expertis. Varje samhälle behöver en ”byagård”, stor eller liten. Artikeln är en lovsång till öppen administration och stark gemenskap.
CLARA PALMGREN
TJÄNSTEMAN I GRANKULLA 1973–2001
Källor: Kaunis Grani, div.nummer