Gunnar Nylund (1904-97) var son till skulptören Felix Nylund och danska pianaisten Fernanda Jacobsen-Nylund. Han föddes i Paris då föräldrarna studerade där.

Under 1910-talet kom familjen till Grankulla, hitlockad av konstnärsvänner. En villa byggdes vid Stationsvägen 30 och Gunnar sattes i Grankulla samskola för några år.

Villan brann ner 1917, det talades om mordbrand, och familjen flyttade bort för en tid. En ny villa byggdes och den existerar fortfarande.

Felix Nylund flyttade in i sin ateljé på samma tomt men vid Badets väg 3. Där gjordes bla annat skulpturen Tre smeder för Helsingfors. Sonen flydde 1917 med modern inbördeskriget till Danmark, där han tog studenten 1923.

Paul Gauguins son var mentor

Följande år återvände Gunnar till Finland och inledde arkitektstudier. Han övergick emellertid alltmer till keramiken, gick i bland annat hos fadern och arbetade en tid under 1920-talet vid Kera keramikfabrik i Kilo.

Han fick till stor del sin konstnärliga utbildning i keramik vid Bing & Gröndahl Porslinsfabrik i Danmark, där Paul Gauguins son Jean René var hans mentor och där han var blev fast anställd 1925.

Efter att ha gjort succé med de egna Saxbo-produkterna var han konstnärlig ledare vid Rörstrands Porslinsfabriker i Lidköping och Göteborg 1931-37, sedan några år vid Bing & Gröndahl men återvände till Rörstrand 1938-55.

Vaser, djurfigurer, skulpturer i sten

Därefter arbetade han som frilansdesigner och blev även känd som formgivare av glas och nysilver. Han finns representerad i de flesta nordiska konst- och konstindustrimuseerna, även utomlands.

Gunnar Nylund är känd för sina vaser, djurfigurer och offentliga skulpturer i stengods.

Han tog fram en serieproduktion till populära priser där stengods tidigare ansetts vara en exklusiv vara. Han tog fram ljusa färger för nyttogods. Han, liksom de följande keramikerna i denna artikel, trodde på funktionell vardagsvara.

Gunnar Nylunds stengodsföremål syns ofta på svenska auktioner, i synnerhet under sommartiden. Man kan kanske se något finskt i dem, i den tunga linjen i vaser eller den naturskrovliga ytan i små skulpturer?

En vacker blå vas vid en gul mugg hör till Marita Lybeck-samlingen på Vallmogård

Marita Lybecks Emmel-verkstad

Marita Lybeck (1906-90) har djupa rötter i Grankulla.

Hon var gift med författaren Mikael Lybecks son, bildkonstnären Nils Lybeck. För dem avdelades en bit av Vallmogårds stora tomt och Lars Sonck ritade villan Blå Hägern vid Kavallvägen 15. På tomten byggdes under 1930-talet en keramikverkstad. Byggnaderna står kvar.

Marita Lybeck utbildade sig vid Centralskolan för konstflit, senare Konstindustriella högskolan, till teckningslärare och textildesigner. I början av 1930-talet studerade hon keramik vid samma skola.

1938-57 hade hon en egen keramikverkstad som registrerades under namnet Emmel. Namnet kom från hennes initialer ML.

Då den upphörde var hon fram till 1959 konstnärlig ledare på Kera Oy, Grankulla Saviteollisuus. Keramikfabriken upphörde 1959.

Skålar och fat i Vallmogård

Åren 1962-78 var hon chef för Stockmanns konstindustriavdelning och 1978-82 deltog hon i inredningsarbetet på Vallmogård som öppnades som stadens kulturcentrum våren 1982.

Hennes arbete, entusiasm och generösa gåvor till huset gav projektet en själ och ett lokalhistoriskt djup.

I dag finns några av hennes skålar och fat i Vallmogårds bibliotek, i ett eget låsbart skåp. Grankulla har en liten samling, det mesta är donationer av grankullabor.

Marita Lybecks påverkan efter krigen på 1940-talet inom den finländska konstindustrin var stark. Hon ville göra ”vackrare vardagsvara” som produceras billigt, är praktiskt stapelbart och i jordnära färger där rödleran var huvudmaterialet.

Hon gjorde unikt det som Kaj Franck skulle slå igenom med industriellt. Arabia gav den sista dödsstöten åt Emmel som stängde brännugnarna 1957 för en unik keramikvärld.

Senare under åren skulle hon entusiastiskt och lojalt lovorda den nya finska designen som blev världskänd fr o m 1960-talet.

I september 1996 ordnades en fin minnesutställning med Marita Lybeck-keramik i Kabelfabriken i Helsingfors. Harri Kalhas intressanta utställningskatalog Marita Lybeck – den moderna keramikformgivningens pionjär är välskriven och mycket uppskattande.

Hon har även studerats i ett seminariearbete i konsthistoria vid Helsingfors universitet 2008 och kan liksom de övriga konstnärerna i artikeln studeras på ”nätet” med fina färgbilder.

Grankullabördig skribent, ledare

Kurt Ekholm (1907-75) skrevs in i Grankulla samskola i första klassen 1920 och dimitterades 1928.

I skolans samlingar av gammalt skolmaterial finns några teckningar som tyder på en exeptionellt lovande konstnärlighet. Så blev han också i vuxen ålder ett av de stora namnen bakom finländsk design.

Noteras kan att Grankullakonstnären Werner von Hausen, anställd vid skolan 1908-38, var teckningslärare både för Gunnar Nylund och Kurt Ekholm.

Kurt Ekholm utbildade sig vid Konstfackskolan i Stockholm och praktiserade vid Rörstrands porslinsfabrik i Lidköping.

Han blev en flitig skribent i olika facktidskrifter om konsthantverk och hemslöjd, även i tex Hufvudstadsbladet 1945-48.

Han gjorde många studieresor i Europa och de nordiska länderna. Men det som kanske intresserar oss mest är att han var konstnärlig ledare vid Arabia porslinsfabrik 1931-48.

Efter krigen (major 1944) bosatte Ekholm sig i Sverige där han blev huvudlärare i keramik och rektor vid Slöjdföreningens skola i Göteborg.

Känd för servisen Sinivalko, Blåvit

Kurt Ekholms namn är förknippat med en servis som blev mycket populär, Sinivalko (Blåvit).

Den hade 31 delar och alla kunde staplas in i varann. Den var i produktion 1936-54. Enstaka delar togs fram ännu under 1960-talet. Den har en enkel funktionell form och landets färger i vitt och blått.

En efterföljare blev Kaj Francks Kilta -serie som i sin tur efterföljs av Teema-serien.

Kurt Ekholm gav Kaj Franck anställning 1945 och tog också in bland annat Birger Kaipiainen och Rut Bryk.

Ekholm grundade Arabias museum 1948. Han såg även till att konstnärerna fick arbeta i egna ateljéer i nionde våningen i Arabias stora byggnad.

En fråga återstår som kanske måste undersökas; utböt dessa tre samtida konstnärer professionella tankar, ja träffades dessa tre konstnärer någonsin?