För hundra år sedan besöktes Badet i Grankulla av mycket celebert folk. Bland andra minister Alexandr Kerenskij kom för att vila upp sig och samla krafter för att orka befria Ryssland från tsarväldet.
“MONSIEUR LE MINISTRE! De la part de notre école…”
Så börjar Grankulla samskolas rektor Magnus Hagelstams tal till minister Alexandr Kerenskij (1891–1970) då han besökte skolan den 16 april 1917. Vem var denna minister som för exakt 100 år sen rörde sig i Grankulla? Varför just här och till vad kom han?
Kerenskij visste vart han kom när han tog in på Bad Grankulla. Han visste att han där skulle få vila och få vård för sina njurbesvär. Om lilla Grankulla visste han knappast någonting. Nu, 100 år senare, vet invånarna mycket lite om hur Grankulla såg ut vid tiden för hans besök. Lyckligtvis finns det flera böcker om samhällets historia och olika arkiv att studera. Här följer en liten bild av Grankulla anno 1917.
Från byggboom till självständighet
Grankulla levde ett relativt stillsamt liv vintern 1917. Den första byggboomen 1906–12 var över. Samhället koncentrerade sig nu på praktisk skötsel och administration. En stor fråga var byggnadsordningen som godkändes på samhällsstämman 23.1.1917. Till huvudprinciperna hörde att samhällets lantliga prägel skulle bevaras, att tomterna inte fick vara under en halv hektar och att där inte fick byggas mer än två bostadshus med varsin lägenhet. Dessutom förbjöds industriella företag. Man gick målmedvetet in för en grön linje. Den 27.2.1917 valde man 18 samhällsfullmäktige som kom att representera alla yrken i Grankulla. Man var på väg att lösgöra sig från moderkommunen Esbo, vilket skedde 1.1.1920 då Grankulla blev en självständig köping. Tiden som samhälle med sammanträngd befolkning 1915–20 var då slut.
Det första världskriget 1914–18 gjorde livsmedelssituationen allt sämre också i Grankulla där man hösten 1916 grundade en kommitté. Den införde ett kortsystem för spannmålsprodukter och principer för en rättvis fördelning. Samma kommitté skötte också vedanskaffningen till samhället. Oroligheter i Grankulla ledde till att man anställde nattvakter och med privata medel köpte en polishund.
Kerenskij möttes av jubel
Till detta samhälle kom Alexander Kerenskij från Petersburg. Han var antagligen ointresserad av ortens administration men han blev intresserad av att besöka Grankulla samskola och med hjälp av läraren i ryska tala till eleverna. Enligt dem gjorde han ett stort intryck med yvigt tal och stora gester. Eleverna visste knappast att Kerenskij var känd i Ryssland som en stor talare.
De visste antagligen inte så mycket annat heller men kanske att han varit med om att störta tsar Nikolaj II samma vinter. Det räckte för att han skulle mötas av jubel, inte bara i skolan utan också ute i Grankulla där invånarna körde upp tacksamma blomsterhälsningar till Badet. Man hoppades att nya vindar skulle lätta på trycket från öst.
Grankulla samskola hade känt de nya vindarna redan den 24 mars då skolan genast efter tsarens fall 15 mars ordnade en revolutionsfest. En elev läste Topelius dikt Morgonsång, magister Ragnar Hollmerus spelade frihetssången Marseljäsen och rektor Hagelstam talade över ämnet Revolutioner. Att sedan i april få ta emot den nya ledaren för Ryssland – och storfurstendömet Finland – kändes stort. Så här sade Kerenskij bland annat till eleverna: ”Kom ihåg att alltid kämpa för idéerna, för det ädla och sanna! Låt er aldrig tryckas ned, ni behöver aldrig låta er böjas under slaveriets ok!”
Ville befria Ryssland från tsarväldet
Alexander Kerenskij var jurist, född i samma stad som Lenin. De ville samma sak, befria Ryssland från tsardömets ok, men valde olika linjer. Kerenskij var socialrevolutionär, Lenin ledde den kommunistiska revolutionen. Kerenskijs tid var kort, från mars 1917 till november 1917. Under tiden avvaktade Lenin, bland annat i Schweiz.
Kerenskijs tid vid makten började med ett triumfartat besök i Helsingfors redan 29 mars. Han möttes på järnvägsstationen av ett tusental entusiaster och en stor hornorkester. Kerenskij läste upp en hälsning från det fria Ryssland till det fria Finland. Några timmar senare lade han ner en krans med rött band vid Runebergsstatyn och under eftermiddagen träffade han lantdagsmän i diskussioner.
Efter Nikolaj Bobrikov och Franz Albert Seyn kom Kerenskij som ” en vårens härold”, skriver författaren Matti Kurjensaari som intervjuade honom i New York år 1967.
Våren 1917 var tung och Kerenskij återvände till Finland i april för att vila ut på Badet i Grankulla. Där omgav han sig med beundrarinnor och beundrare. Skötseln måste ha varit högklassig eftersom han levde igenom många år på flykt och dog först som 89-åring. I senare intervjuer mindes han med värme doktor Einar Runeberg som skötte honom våren 1917.
Tvingades fly efter oktoberrevolutionen
Kerenskij blev justitieminister genast efter marsrevolutionen, krigs- och marinminister i maj och statsminister i juli. Från augusti skärptes läget i Ryssland och mot honom. Orsaken låg i den allmänna krigströttheten och i bolsjevikernas framfart. Med deras oktoberrevolution 1917 då Lenin grep makten var Kerenskijs tid ute. Han flydde och kom aldrig tillbaka.
Kerenskij flydde genom Finland där han vintern 1918 bland annat gömde sig på några gårdar i Sibbo, Kullo och Illby. Flykten gick vidare över England, Frankrike och Australien till USA. Under flyktåren skilde han sig, gifte om sig, blev änkling, bodde i New York i flera decennier och undervisade i revolutionsteori och internationell politik vid olika universitet i USA (Stanford och Harvard).
Han dog sommaren 1970 och begravdes i England. Där växte hans söner från det första äktenskapet upp och där finns hans ättlingar. Kerenskij misslyckades i sin uppgift. I en intervju 1967 sade han att han misslyckades för att han var naiv. Han fick aldrig en erkänd plats i världshistorien. Han ignorerades i Ryssland och i Finland skrev man en nidvisa om honom som man i många generationer kunde utantill, även bland äldre personer i Grankulla ännu för 30 år sedan.
Källor:
Brages urklippsverk och lokalarkiv i Grankulla
R. Rannikko Grankulla, Minnesskrift 1946, s. 26-30
C. Palmgren Artiklar om Kerenskij i Nya Argus 1-2/2007 och Kaunis Grani 12/2013