Den sittande regeringen är klent konstruerad men driver envist en total revidering av den finländska välfärdsmodellen, skriver professor emeritus Jan Sundberg.
Med det förra avses att regeringen har en knapp majoritet i riksdagen efter att de Blå lämnade Sannfinländarna och Hjallis Harkimo grundade sin enmansgrupp. Regeringens majoritet vilar på 104 mandat i riksdagen men inför väljarna vilar denna majoritet på en lös grund. De Blå tog med sig 18 av Sannfinländarnas 35 mandat och genom detta kunde Sipiläs regering räddas. Upprepade opinionsmätningar visar emellertid att de Blå i riksdagen saknar väljarnas stöd. Mätningarna ger ett stöd mellan en och två procent medan Sannfinländarna kan räkna med ca 10 procent. I politik är det mandaten som räknas och det lever vår regering upp till.
Triangeldramat i regeringen består av tre komponenter i den massiva landskaps- och vårdreformen. Centern driver stenhårt sin linje i att få landet indelat i landskap. Samlingspartiet anser att Centern gått för långt men i gengäld är de omutliga i kravet på att privatisera omfattande delar av vården. De Blå godkänner ängsligt kraven från Centern och Samlingspartiet men till priset av att flykting- och invandrarpolitiken skärps. Centern och Samlingspartiet sväljer varandras krav givet att de själva får sin vilja igenom. De Blå har redan fått sin vilja igenom. Den redan restriktiva migrationspolitiken har ytterligare skärpts men de Blå i likhet med Sannfinländarna vill ha fler restriktioner. Varken Centern eller Samlingspartiet ställer sig kritiskt till detta. I själva verket är inget av de tre partierna öppet kritiska till sina regeringskollegers krav. Gör man det aktiveras dramat och hela lagpaketet hotar kollapsa.
Det finns flera frågor att ventilera inför valet oberoende av om den omtalade reformen har klubbats igenom eller inte. För det första, landskapsreformen centraliserar vården, närhetsprincipen går förlorad och den lokala demokratin försvagas betänkligt. För det andra, privatiseringen av vården avser att öka valbarheten men det sker endast i större städer och samhällen. Internationella vårdjättar är redan här och de gillar inte konkurrens, de kan med sina resurser tillskansa sig privatmonopol och säkra vinster som kan föras ut från landet. För det tredje, nativiteten är inte mer än 1,42 per fertil kvinna i Finland. Det dör fler än det föds och om samhällsfunktioner skall upprätthållas behövs det immigration och givetvis en human flyktingpolitik.
Här är några frågor som är aktuella och bör diskuteras i en öppen demokrati. Dessvärre lever inte demokratin väl ute i världen och frågan om demokrati har ingen prioritet i regeringens reformplaner. I själva verket hotar den försämras och missnöjet riskerar tillta och ytterlighetspartier får mer vind i seglen. I stora landskap där omfattande delar av vården är centraliserad och privatiserad har medborgaren inte mycket att säga till när något går fel. Inte har kommunen det heller. I sista hand är det statens tjänstemän som skall kontaktas och vårdföretagens kundtelefon i Karibien. Är det en sådan demokrati vi vill ha? Det är dags att valdebatten sätter igång.